Köp

Ulrik Ericsson

Utdrag ur
Tre män i Sverige
Tre män i Sverige


Del 1


Planet har landat. En ändlös resa har börjat.
Radbandet glider så snabbt mellan hans fingrar att de enskilda kulorna knappast går att uppfatta. Genom fönstret ser han en flygplats täckt av snö. Det täta snöfallet skymmer sikten, men han urskiljer ändå Arlanda Airport och vet att han är i trygghet. Hans pass är i ordning, han har anlitat den skickligaste förfalskaren som gått att uppbringa i Turkiet - och dyraste. I åratal framöver kommer han att vara skuldsatt. Mutorna till passpolisen i Istanbul krävde resten av det upplånade kapitalet, men han är inte oroad - frihet kostar. Han är i detta ögonblick lyckligt ovetande om hur mycket.

Trygghet och pengar, javisst är det sådana grundläggande element i tillvaron som han har saknat, men för den skull är han inte tillfreds. Han är röksugen och fel klädd. Kabindörren som öppnas kunde lika gärna vara en kylskåpsdörr. Utan annat bagage än en limpa cigaretter följer han strömmen mot det land som på de kurdiska kaféerna beskrivits i mer positiva ordalag än Koranen har för sin slutstation.

Han hejdas av en kvinna i uniform, som säger något om polis och passport. Hon läser hans namn - Ahmed Masud - med en överdriven harkling av förnamnet. Han flydde grymhet och hårda slag och hinner bli knäsvag innan hon säger välkommen med ett milt leende. Därpå hålls ett förhör som mer har karaktären av ett samtal och han förklarar sina flyktingmotiv alltmedan de kvinnliga poliserna sätter kryss i lämplig ruta i den blankett de har framför sig. De tror honom utan att behöva använda batongen.

Poliskvinnan och tolkkvinnan utbyter information på svenska som om det handlar om förtroligheter nära väninnor emellan. POLIS i gula bokstäver löper över ena bröstet och får det att verka större än det andra och under båtmössan hänger flätat hår, som dansar mellan skulderbladen vid de deltagande huvudskakningarna. Sina tjugofem år till trots har Ahmed ännu inte sett naken intim kvinnohud, bara känt den bränna några gånger under fingertopparna i mörkret vid någon hastig och olovlig avköning.

Förhöret avslutas och Ahmed slussas vidare in i det svenska samhället för att genomgå förvandlingen till lönsam resurs. Det passar Ahmed, han är inte rädd för att hugga i.
Än finns inget som motsäger att han har handlat rätt i sitt beslut att emigrera.
Av annan åsikt var föräldrarna när han reste. De frågade och frågade och fick alltid samma svar - Frihet, det är vad jag söker. Men vad ska du ha den till? frågade de. Han hade tvekat eftersom han helt enkelt inte tänkt längre än till själva ordet frihet, men sade till slut - Köpa saker, köpa allt jag vill. Då hade deras blick slocknat och deras böner blivit allt intensivare, de tystnade av grubblerier. Han gav sig av förebärande frihetslängtan, misstrodd av föräldrarna men förstådd av de kvinnliga passpoliserna. Leda, tänkte föräldrarna, var inte ett fullgott skäl att bryta upp - politisk förföljelse var tillräckligt, tyckte poliserna och de hade knappt orkat bevittna hans bröstkorg, där bevisen framträder i form av ärr, "tillfogade av irakisk hemlig polis och kurdiska meningsmotståndare".

Tillsammans med några andra flyktingar från Somalia och Bosnien tar Ahmed plats i en fyrhjulsdriven herrgårdsbil av senaste modell. På sidorna står det textat "Integrera mera - Lundsberg AB" med bokstäver i gult på blå botten, på motorhuven finns logotypen i form av en dalahäst. Chauffören har blå byxor och gul kavaj, vit skjorta och slips med pyttesmå dalahästar på. Det är en kvinna med framträdande bak och bröst, händerna är grova och solkiga och Ahmed får först en känsla av att hon kan vara den tortyrexpert han hela tiden väntat sig ska ta del i förhören. Hon lyfter tungt bagage, drar ideligen med händerna genom det spretiga, vitfärgade håret samtidigt som hon röker.

En av poliserna sätter sig tätt intill Ahmed i det trånga baksätet, lår mot lår, skuldra vid skuldra, hennes flätor över hans axel och han tror inte längre på någon tortyr. De åker en rak motorväg genom ett snövitt landskap - bilar och skog och hus bakom höga plank, men inga människor. Ahmed tecknar att han skulle sätta stort värde på att få röka en cigarett och ser då för första gången en ogillande reaktion hos polisen, som upprört ruskar på huvudet, tecknar tillbaka och för ett pekfinger som en vindrutetorkare framför hans ögon.

Efter en stund stannar bilen för tankning och det är chauffören själv som utför arbetet och stoppar sedlar i en apparat. Hon ringlar in sladden, putsar rutorna och pumpar luft i däcken. Inte en människa syns till på denna servicestation.

Under resan ersätts skogen av träd alltmer av en skog av vägskyltar och i detta snöiga myller kör chauffören i anpassad hastighet och med berömlig säkerhet. Ur Ahmeds ögon lyser förundran, ur de övrigas apati över ännu en transport allt längre bort från hembygden, ingen pratar, motorljudet brummar svagt, polisens radio gör sig påmind då och då med raspiga meddelanden.

Somaliern tuggar oavbrutet och polisen petar in en portion snus under överläppen. Ahmed ler mustaschen sned, tar sig om sin stickiga haka och har plötsligt fullkomligt klart för sig varför det nya landet kan leva under så fridfulla former. Han har träffat somalier i Istanbul och vet vad de brukar tugga på, men att svenska kvinnliga poliser....och som det luktar! Han vågar inte besvära med att begära in frisk luft.

När de tagit av till en mindre väg går färden mot en kompakt vit tomhet, inte ett enda ljus kompletterar bilens två käglor. Nio miljoner människor håller hus någonannanstans. Enbuskar som står i givakt med snö på axlarna är det närmaste en människofigur det går att se, å andra sidan är de många, har en mäktig hållning, rentav välkomnande. Snön börjar falla tätt, varje flinga ser ut som en projektil mot bilrutan och föraren tvingas sänka farten under en välladdad svordom. De små somaliska barnen, som aldrig varit med om något liknande kryper ner i mammans tygskrymslen beredda på ännu fler hemskheter.

Så plötsligt mitt i detta vita kaos lyser en varmgul skylt: "Välkomna till Lundsberg AB - din hembygd i världen".
- Here, home, säger polisen, ler och klappar de nya svenskarna på axlarna. Swedish home.
- Here it is, säger chauffören med en suck.
- Very good, kommer det unisont från passagerarna.
På förläggningens trappa, precis under välkomstskylten, står ledningsgruppen och tindrar ikapp bakom runda glasögon, pagefrisyrer i kastanjebrunt, yllekoftor och blå jeans.
När bildörrarna öppnas tar de upp en applåd och säger "Welcome, welcome", men de står kvar, väskbestyren sköter chauffören, det ingår i hennes göromål för tjänsten. Köra, vårda bilen, lyfta tungt och ordna utemiljön faller på hennes lott. Mjukvaran i företaget - trivsel, samtal, information och den i alla lägen förbindliga umgängestonen - sköts däremot av damerna i den kollektiva ledningen.
- Doris! Kunde du inte ha kört lite närmare så de sluppit gå?
- Här stannar jag alltid. Det är lättare att vända då.
- Men det är ju så kallt. Burr!
- Har de tagit sig ända hit, kan de väl gå de här meterna.
- Tänk om de halkar - vad skulle det ge för intryck, tror du?
Doris lyfter ut väskorna som om de vore fyllda med dun, den sista och tyngsta ger hon till en tunn somalier, som inte orkar hålla den och tappar den på Doris fot.
- Djävlars!
Och så linkar hon ett varv runt bilen medan alla håller andan. Kollegorna och tillika ägarna till bolaget är rädda för att en yrkesskada ska ha uppstått och gästerna att repressalier ska utdelas.
- Såja, såja, lugna sig nu Doris. Welcome in, allihop!

Alla hälsar på alla, händer pumpas, blickar möts, huvuden böjs, Ulla, Monica, Birgitta och Siv lägger sina slappa slanka händer i Ahmeds järnhand, somalierns sträva hand, bosnierns svettiga hand och i fruarnas mjuka väldoftande händer. I handslagen överförs svensk generositet och förståelse och i andra riktningen tacksamhet blandat med misstänksamhet. Barnen ser förskräckta ut, de har aldrig sett så stela hälsningar, anar oråd eller krypskyttar.
Doris far iväg så halkgruset smattrar mot resväskorna. Körningen och därmed arbetspasset är till ända, ytterligare ett lass med invandrare har hon hjälpt in i landet. Mot sin vilja. "De tar jobben, så det så". Själv har hon varit arbetslös, så hon vet minsann och det enda arbete som gick att få var det här som chaufför, justa tider och självständigt, men dåligt betalt och fel last.

Själva ordet flyktingförläggning kan föra tankarna till någon form av korrektionsanstalt enligt den attitydundersökning bolaget låtit göra, så därför är Lundsberg AB i presentationsbroschyren ett Invandrarhem. Det är inrättat i en stor trävilla med förstukvist, balkong, knarrande trappor och inredning från IKEA. Tore, Bertil, Gun, Billy, Inga med flera möblerar de olika rummen, som bär namn från svenska landskapsblommor. Inbäddade i denna ursvenska miljö är det meningen att invandrarna ska integreras effektivt och förtränga det gamla livet, sopa det under trasmattan Elsa, stoppa det under madrassen John Blund, drömma bort det till TV:s Bingolotto, äta upp det med rotmoset och låta det försvinna i den tallbarrsdoftande toalettens virvlar.
I det ögonblick invandrarna träder över tröskeln till Invandrarhemmet förvandlas de till gäster. Med detta ord vill bolaget markera att de inhysta är välkomna och att de med denna positiva känsla som grund ska vara mer mottagliga inför försvenskningen. För invandrarna innebär ordet gäst tacksamhetsskuld och passivisering, en gäst kan inte kräva, en gäst måste återgälda flerfaldigt.

- Gästfrihet är vår ledstjärna här på företaget och det hoppas jag verkligen att ni känner redan nu.

Tolkarna översätter och gästerna nickar. De är församlade i husets största rum, rummet Linnéa, och sitter med kaffe och sju sorters kakor framför sig. Ahmed skyfflar in dubbelt av varje sort efter kaffesmuttarna för att få bukt med hungerkurret i magen, på samma sätt gör ungarna när de svalt en klunk Coca Cola. Personalen biter mussmå bitar och torkar smulor ur mungipan med servett. Den somaliska mamman får inte i sig något. Sedan flykten har kroppen inte varit mottaglig för fast föda. Tolken frågar, mamman vägrar svara. "Det går över", säger tolken och klappar på kinden. Tolken klappar även de fem små barnen. Själv har hon inga barn, bara en akademisk examen. Mamman drar barnen till sig, ansiktet är uttryckslöst. Magen svider.
Siv rabblar fakta - om personalen och dess utbildning och titlar, om företagets policy, en hel del om ordningsregler och på slutet lite om demokrati och årstidernas växlingar.

Ahmed tänder en cigarett för att hålla sig vaken och för första gången får Sivs ansikte liv, fram ur hennes trevnadsmask bryter irritation, hon är plötsligt som en vanlig människa och hytter med pekfingret.

- Vad sa jag nyss?! Fråga honom där, säger hon till den feilikurdiska tolken och menar Ahmed.
- Så kan jag inte fråga, säg något annat, försöker tolken.
- Vi måste ha en rak kommunikation från början.
- Jaha, ska han upprepa allt du sagt?
- Bara det om rökförbudet.
Ahmed fimpar i kaffekoppen, ett rökfritt land är inte vad han tänkt sig, friheten förefaller honom ha sina begränsningar.

Ett smakprov ur den intressanta och alltid högaktuella romanen