Pierre Beck

Utdrag ur
Björnen och Lejonet

Björnen och Lejonet

PROLOG

I mer än ett halvår hade han tagit vägen förbi huset på Krakowskagatan på vägen hem från ministeriet. Egentligen var det en omväg. Han borde ha gått Leninavenyn fram till Waclawplatsen, därefter svängt in på Kopernikunsgatan och efter två kvarter tagit till höger in på Rosa Luxemburgallén för att slutligen komma ut på den breda, trädkantade Första majboulevarden, där han sedan ett par år bodde i ett tvåvåningshus som den lokala partiorganisationen anvisat honom. På så sätt skulle han fortare ha kommit hem. Men man hade sagt åt honom att ta vägen via Krakowskagatan.
Och han brukade göra som han blev tillsagd.

« När tiden är inne, kommer en lampa att vara tänd i fönstret till höger ovanför porten », hade man låtit honom veta. Men hittills hade ingen lampa brunnit i fönstret, inte ens rummet innanför hade varit tänt. Han hade kommit att tvivla på att informationen var riktig. Så ofta hade han sett upp mot fönstret på första våningen, att han hade kunnat svära på att ingen hade tvättat det under de sex månader han nästan dagligen gått förbi.

Nu var det oktober. Skymningen kom tidigt i Prag, och det föll sig lätt att sitta kvar vid arbetet fram till sex – halv sju på kvällen. Det var vid den tidpunkten meddelandet skulle komma. Kanske var han något irriterad den här kvällen. Hungrig och trött, men ändå måste han gå förbi det där fönstret. Han skyndade på sin steg. Det föll ett lätt regn, och de personer han mötte hade paraplyerna uppspända. Han fällde upp kragen på vapenrocken. Han skulle inte ha något emot en varm och god soppa till middag, en borsjtj, till exempel. Försjunken i sina tankar kastade han mekaniskt en på förhand resignerad blick upp mot fönstret. Han stannade plötsligt och stod stilla. En lampa var tänd i fönstret till höger ovanför porten, en röd lampa som brann med ett varmt sken och upplyste gardinerna och fönsterkarmen. Han såg åter upp mot fönstret. Faktiskt, signalen var där. Var det rätt fönster? Jo då, samma som han tittat upp mot sedan i våras. Och nu hade något förändrats: det meddelande som han och hans hustru så otåligt väntat på lyste emot honom.

Plötsligt kom han till medvetande igen, stelnade till och kastade en blick omkring sig. Hade någon lagt märke till hans reaktion? Hade någon stannat liksom han själv, nu i färd med att observera honom lika intensivt som han observerat fönstret till höger ovanför porten? Hade han haft ”sällskap” med sig från ministeriet? Sådant hände. En kollega hade anförtrott honom att en och samma Skoda med jämna mellanrum följde efter hans bil ända hem, och att den till och med stannade och väntade medan han gick in i affärer och handlade. Men här syntes ingenting. Det regnade fortfarande, och de personer han kunde se på Krakowskagatan var i rörelse och föreföll ha bråttom att komma hem. Återigen såg han upp mot fönstret med det inbjudande ljuset. Lampan var nu släckt. Han fortsatte sin väg som om ingenting hänt.

Ett smakprov ur ”Björnen och Lejonet”

 

Köp

NED   UPP