Gunilla Sternelius

Utdrag ur
Det var väldigt

Det var väldigt


Såhär nu igen

– TAR DU MED DEJ SOPORNA?!
Som vanligt skrek han så det hördes i hela grannskapet. Hade han sagt det tre sekunder tidigare, tre sekunder. Då hade jag sluppit blickarna. Einarssons, änkan Roos’, de där nya utlänningarnas, allas.
Jag fattar ju vad de tänker: Vad har de för problem såsom han vrålar?
Utan att svara vände jag om och hämtade dem, han hade knutit ihop påsen och ställt den på dörr-mattan. När jag tog upp den släntrade Jocke precis ut ur badrummet med en handduk om höfterna. Jag såg att han är en man nu, så fin. Och att hans finnar är värre, hela ryggen täckt. Eller var det bara det att jag inte hade sett hans nakna rygg på länge?
– Gör det ont på ryggen, Jocke?
Han hoppade till, jag skrämde honom.
– Va? Nä, vadå?
– Ryggen. Finnarna.
Han rodnade.
– Nä, va fan...
– Du får säga till om det blir för hemskt, så får vi gå till nån hudläkare. Det finns ju mediciner.
– Nä, det är ingen fara.
Han gjorde en lite besvärad grimas och jag ville inte gå, ville inte att vår konversation redan skulle vara slut, så sällsynta som de är, de stunder då vi finner något att tala om.
– Okej. Men säg till annars.
– Jadå.
Jag hejdade impulsen att röra vid honom, det blev en tafatt hand i luften.
– Jag sticker nu, hej då. Ha det bra i plugget idag.
– Tja. ’Samma. På jobbet alltså.
Ett tiondelssekundsnabbt leende innan jag stängde dörren. Jag älskar honom så mycket. Fina lillkillen, allt jag har.
Väskan, soporna, nycklarna, busskortet... Okej. Men sen var det för att jag vände mig om lite för hastigt som jag snubblade och ramlade i trappan. Jag minns soppåsen, hur den liksom skuttade ner.
Sen vet jag inget mer förrän nu, här på sjuk-huset.
I två dagar har jag varit okontaktbar, säger de. Kons-tigt. Det känns som om jag bara stängde ögonen där på trappan och sen öppnade dem igen, här i sjukhussängen. Och ändå som om en tids-ålder för-flutit, den då irritationen över Jannes gapande och oron för Jockes finnar låg överst i högen.
Nu är det mina ben. Varför känner jag dem inte? Jag lovar, man kan inte fatta hur det känns innan man varit med om det, det är så underligt.
Janne sitter här bredvid, och jag har gråtit. Gråtit och gråtit. Jag är så rädd, och arg. Han klappar min hand, vågar inte se mig i ögonen.
– Gråt inte, säger han. Om och om, som ett mantra, som till sig själv.
Jag kan inte svara, halsen är hopgeggad av sorg och vrede. Fast vad skulle jag säga? Tänk om jag inte kan gå mer! Jag föreställer mig en jävla rullstolsramp framför huset. Gissa om vännerna kommer att komma rusande, om Janne kommer att älska att ta hem sina affärsbekanta. Till sin rullstolskärring med kateter och kisspåse.
Jag slår näven i sängen, gång på gång. Så äntligen, hes och bubblig, men en röst:
– Jävla – förbannade – SKIT!
Janne vänder sig bort och gnider hårt med händerna över ansiktet, harklar sig och verkligen anstränger sig, kämpar för att se mig i ögonen nu.
– Du, vi fixar det här, säger han, och så snabbt ner med blicken igen.
Sen bara är vi, här bredvid varandra. Andas. Håller i oss för att inte falla. Han försöker så mycket, pillar och stirrar på min knoge.
– Du vet, det är så färskt ännu. Du kan få tillbaka känseln. Doktorn sa det. Man vet inte ännu.
Jag blundar, orkar inte se på honom när han håller på sådär. Det var likadant när Emma var sjuk, innan vi visste att hoppet var ute. Vad han höll på! ”Du vet, leukemi nuförtiden, det är inte ALLS nån dödsdom, det fixar de numera” och bla bla bla. Jag minns en gång på restaurang med Lena och Stefan, Janne blev lite full och satt och snackade högt: ”Jorå för fan sörru, Emma fixar det där. Lite leukemi ska väl en djurgårdare tåla, ha-ha-ha!”. Så pinsamt.
När vi kommit hem sen satt han hela natten vid Emmas säng och tittade på henne. Jag tyckte inte om det, eftersom han inte var nykter. Men han vägrade gå. Bara satt där.
Efteråt har han sagt att han är så glad för alla stunder han suttit vid hennes säng. Att han har dem kvar. Jag vet inte om jag förstår vad han menar.
Det är inte sånt som jag har kvar. Jo, det skulle vara ... hennes doft, då. Sängvarm.
Hur mycket ska man behöva orka?
Men benen. Jag måste ju ha dem! Hur fan ska jag kunna orientera? Jobbet går nog att anpassa, förutom att det blir bökigt med resorna. ”Använder du rullstol, säg till i receptionen”, alltid vara till besvär. Nej, jag måste ha mina ben, så är det bara.
Janne har tystnat, han lägger pannan mot min arm, sväljer och sväljer. Min storm har lagt sig, just nu i alla fall. Jag tar hans hand.
– Du, vad säger Jocke? Har ni pratat?
Han ruskar på huvudet, fortfarande med ansiktet mot min arm.
– Har ni inte pratat?
Inget svar.
– VA? Janne!
Det är fan så svårt att sätta sig upp utan ben. Jag bökar och stökar, Janne sätter sig upp, drar och sliter.
– Förbannade...!
Hans röst spricker. Men han lyckas till slut, sängen knirkar metalliskt upp i sittläge. Nu tittar han rakt på mig, vädjande, frågande, och säger med matt röst:
– Jag kan ju inte prata med honom.
En ilsken jättegest för att fösa bort en nästan osynlig stackars tår.
Varför är det såhär? Nu igen. Det är jag som är drabbad, men honom det är synd om.
– Byt ut kan mot vill, säger jag långsamt, trött.
Lydigt upprepar han med frånvarande blick:
– Jag vill ju inte prata med honom.
Han stirrar stint på mig igen, förbryllad, rädd.
– Varför ... skulle jag inte vilja det då?
Jag blundar och tänker: Ja, varför? Och hurså?
– Jag skiter i det. Men byt bara.
– Vadå?
– Vill inte mot vill. Nu. Det tar tre sekunder, högst.
Jag vet inte var jag fick det ifrån. Men Janne reser sig och står länge och tittar ut genom fönstret. Han har en svår stund, jag hör det, ser det. Mycket energi går åt, och det tar mer än tre sekunder. Men sen tar han upp telefonen och ringer Jocke. Förvånansvärt stadig och stark på rösten:
– Kom hit, Jocke, till mej och mamma. Vi måste prata.


Ett smakprov ur ”Det var väldigt”

 

Köp

NED   UPP