Caroline Eklund

Utdrag ur
Barflickan

Döden i havsbandet

Kapitel ett

Hettan i bussen var fruktansvärd och jag började redan bli bakfull av de öl och gin och tonic jag druckit på flygplatsen och flyget. När jag sneglade på Frida såg jag, att jag åtminstone inte var ensam om det.
Frida stirrade ut genom fönstret och greppade vattenflaskan så hårt att knogarna vitnade. Då och då stönade hon till och höll sig för munnen. Vi hade flörtat lite med stewarden på flyget, och han hade gett oss en minipicknick bestående av två miniflaskor rödvin, två vattenflaskor och några påsar jordnötter när vi steg av.
Rödvinet blev liggande medan vattnet nästan var slut efter endast 15 minuter på bussen. Utanför bredde det spanska, karga landskapet ut sig och överallt såg man små ulliga, söta får beta utanför små vita stenhus. Palmer och exotiska blommor var en skön syn mitt i allt det bruna och steniga. Det var bara fyra dagar sedan jag och Frida hade bokat resan till Mallorca. Vi var båda nyblivna singlar och riktigt trötta på den lilla småstaden vi bodde i.

Alla skvallrade om alla, och om de inte fick reda på något att skvallra om, så hittade de på egna historier istället.
Så nu satt vi här och båda var, förutom redigt bakfulla, oerhört nyfikna på singelmekkat Mallis. Man hade ju hört vad som hände under heta, pulserande nätter på stranden och i barerna. Det lät underbart tyckte vi och kunde knappt vänta.
Enda smolket i bägaren just nu var idioten som satt bakom oss med sin son i 7-årsåldern.
”Pappa! Titta en palm!”
”Ja, har du sett Marcus! En palm!”
”Pappa! Titta ett får!”
”Ja, har du sett Marcus! Ett får!”

Detta hade börjat innan bussen ens hade lämnat flygplatsen, och det fortsatte. Det fanns tydligen ingen ände på hur mycket intressant det fanns att titta på. Allt som sades skulle upprepas och upprepas i all oändlighet.
Flera gånger vände jag mig om och stirrade argt på ordbajsaren bakom oss, men han verkade totalt obekymrad.
Jag suckade så högt jag kunde varje gång han sade något vilket jag hoppades skulle leda till att han fattade att det var honom jag suckade åt. Detta ledde tyvärr bara till att alla runtom oss stirrade argt på mig istället.
”Jävla idioter” muttrade jag till Frida som bara mumlade instämmande.
”Är vi inte framme snart” suckade hon och fortsatte stirra ut genom fönstret.
”Vad hette stället nu igen? Can någonting var det va?”
Jag reste mig upp och försökte så smidigt som möjligt komma fram till guiden.
Första och sista gången jag flyger charter, tänkte jag och stönade inombords när jag såg den finniga, manliga varelsen som var närmast vår ålder på bussen. Alla andra var i åttioårsåldern förutom idioten bakom oss och hans son.
Och så den snygga guiden då förstås.
”Jo, jag undrar om vi är framme snart? Vad hette det förresten dit vi skulle?”
Jag försökte se så söt ut som möjligt så att han, om vi skulle hamna på ett trist och lugnt ställe, skulle tycka att vi passade bättre på något mer röjigt ställe och förflytta oss.

Han suckade och tittade uttråkat på mig.
”Hotell Vell Marie i Can Picafort, och ni är framme om tjugo minuter ungefär”
Efter denna uppenbarligen ansträngande uppgift det var att upplysa mig om detta suckade han högt igen och återgick till att läsa sin Café. Typisk grabbtidning, din skit, tänkte jag när jag försökte komma tillbaka till mitt säte utan att trilla på någons rullator eller rutiga handbagage.
”Vad sa han, snyggingen? Är vi framme i orgiepalatset snart eller?
Frida blinkade och skrattade. Hon verkade lite piggare vid utsikten på en eventuell orgie i sikte. Något hon i och för sig aldrig provat och förmodligen aldrig skulle prova heller, men ändå. Det lät ju roligt.
”Ja, om tjugo minuter kan vi lägga vantarna på några godingar medan vi tar en gin i baren”
”Gin? Tala för dig själv! Jag ska ha en stor stark av det inhemska ölet så klart. San Miguel here I come!”
Vi satt och skrattade och diskuterade våra singelplaner när bussen plötsligt stannade till utanför en stor, orange stenkoloss med höga staket runtom.

Det såg lyxigt, men oerhört trist ut. Bakom det höga järnstaketet som omgärdade hotellet kunde man se två stora, blå swimmingpooler glimma i hettan. Det såg skönt ut, men stället verkade ju heldött.
En hyddliknande byggnad, som vid en närmare titt var en bar, stod malplacerad i ena änden av den största poolen
Hotellet var endast två år gammalt och tillhörde kedjan Iberostar, enligt vad guiden berättade med raspig röst i mikrofonen. Jag tyckte inte att det såg färdigbyggt ut.
Några tennisplaner, en beachvolleybollplan utan sand, asfaltgångar och hundratals lägenheter med balkong omgärdade poolerna. När man stod utanför receptionen bildade lägenhetshusen ett upp- och nervänt u. Det fanns ingenting runtom hotellet, varken pubar, affärer eller restauranger.
Förutom en förmodligen svindyr turistkiosk/af- fär och en huslänga som jag antog var hotellrestaurangen med bord och stolar utanför.
Förutom då den minimala baren som låg vid poolen.

Bara sand och torra gräsplättar.
Det såg ut som om någon lagt ut ett brun-grönt lapptäcke över hotellägorna och slängt in ett gäng palmer som vajade obestämt i den ljumma vinden.
”Stackars de satar som hamnar här i hotellet som Gud glömde” skrattade Frida.
Själv kände jag mig något nervös och tittade efter ett namn på hotellet.
Precis som jag trodde, Vell Marie...

Ett smakprov ur ”Barflickan”

 

Köp

NED   UPP